When komplimanger go bad

Pannkakan som en liten plätt.

Igår när jag var ute på promenad med Lena och Rebecca så kom vi in på ämnet komplimanger, och mindre lyckade sådana.

När jag var en si så där elva, tolv år och var kanske som mest ängslig över mitt utseende och tyckte som allra sämst om mina fräknar så försökte sig min pappa att muntra upp mig.

"Kom, Hanna!" ropade han från tevesoffan.

"Titta här!" sa han och gestikulerade med fjärrkontrollen mot teven där en söt fräknig slalomåkerska blev intervjuad i Sportspegeln. "Så där söt kanske du också blir när du blir stor!"



...Ja.

Jag vet inte riktigt hur han tänkte att det skulle vara en tröst för mitt elvaåriga prickekorvsfejs.

Men det är en jävla tur att man inte är elva år i all evinnerlighet.