214 miljoner kronor

Så här i sista minuten bestämmer jag mig för att vara med i Mymlans "veckans bloggtema"-grej. Den här veckan är temat vad man skulle göra med 214 miljoner kronor.

214 miljoner kronor är egentligen en helt ogreppbar siffra. Jag vet knappt om det hjälper att försöka konkretisera det till cirka 4280000 Big Macs (och jag som inte en käkar på McDonalds) eller lite mer än 3627118 begonior på den lokala blomsterhandeln (jag inhandlade idag min första egna krukväxt). Det är fortfarande bara en överskådlig massa.

Förmodligen skulle jag börja med någonting så ospännande som att köpa mig en fräsch lägenhet och betala mina studieskulder. Sedan skulle jag göra det som alla säger att de ska göra - resa och göra alla de där sakerna man hela tiden skjuter på framtiden för att man inte har råd. Antagligen skänka en stor del till välgörenhet. Så där som folk tänker mest att de skulle göra.

Men den egentliga frågan är väl egentligen inte vad jag skulle göra med pengarna, utan vad pengarna skulle göra med mig. Jag tycker nämligen inte riktigt om det här med pengar. Det är ett ogillande som till stor del närs av min ständigt bristfälliga tillgång till pengar men också av de klyftor som pengar skapar.

Att tänka på pengar innebär för mig att tänka på de gånger som jag fick plötslig huvudvärk eller förkylningskänningar när det närmade sig friluftsdag i skolan för att slippa förnedringen i att aldrig kunna välja de roliga (och dyra) alternativen som alla andra ungar kunde välja.

Att tänka på pengar innebär att tänka på alla de barn som idag lever begränsade liv i förhållande till sina jämnåriga för att mamma och pappa helt enkelt inte har råd.

Att tänka på pengar innebär att tänka på att jag själv har valt ett relativt lågavlönat yrke och att jag själv i framtiden kanske kommer att tvingas säga nej till mina egna barn.

(Man kan givetvis se det ur ett globalt perspektiv och hävda att det i Sverige inte finns någon egentlig fattigdom, men det är också att säga till barnet i de utnötta kläderna och urvuxna skorna att deras lidande inte räknas för att det finns andra som har det värre.)

Jag är rädd att pengarna skulle göra mig snål. Att jag ständigt skulle vaka över varenda krona och misstänkliggöra mina vänner och min familj för att vilja komma över mina pengar. Att pengarna skulle konsumera mig och att jag snarare skulle bli en egenskap hos pengarna än en självständig person.

Jag tror inte att det är en slump att vi så ofta porträtterar rika människor som snåla och känslokalla jävlar, jag tror att det krävs ett förhärdat hjärta för att hantera alla de situationer som pengar för med sig.

Och det sista jag vill ha är ett förhärdat hjärta.

Däremot får gärna nån betala mina studieskulder.