Tankar om valet, trettioelva år efter alla andra

1. Jag har aldrig tidigare skämts över att ha varit svensk. Inte varit speciellt stolt över det heller i och för sig, eftersom det är något jag är av födsel och ohejdad vana - men jag har aldrig skämts över det.

Inte ens när vi skickade en bindgalen Carola med tillhörande vindmaskin till Aten för att representera Sverige i Eurovision skämdes jag, detta trots hennes utspel om att det var Guds vilja att hon skulle sprida kärlekens (kristendomens?) budskap genom sin medverkan.

Men nu. Nu skäms jag som en jävla hund. 6% av de svenska väljarna tycker att ett parti som består av gamla nynazister är ett parti som hör hemma i ett demokratiskt lands riksdag. RIDÅ.

2. Varför såg alla allianspartiledare förutom Reinfeldt ut som att de hade vunnit olympiskt guld för? Samtliga av deras partier gick back, deras regering gick från att vara majoritet till minoritet och ett främlingsfientligt parti tog sig in i riksdagen.

Inte läge att hålla ett Oscarstal, seriöst.

3. På något sätt så kändes det som att någon släpade Åkesson och trollcompany ut i solen redan när man bevakade deras valvaka. Att skandera "JIMMIE ÅKESSON, TJALALALALA" som ett gäng finniga fotbollshuliganer är ingenting som hjälper trovärdigheten, direkt. Snart spricker de jävlarna, boobang! (Eller hur det nu låter när troll spricker)

4. Lars Ohly som vägrar att sminka sig i samma loge som Jimmie Åkesson - SÅ RÄTT.

5. Carl Bildt som säger att "nu har ni väl ändå fått skrapa djupt i lådorna" när Kristian Luuk hälsar honom välkommen till studion - EPIC.


(Och ja, jag tycker att det suger hårt som fan att Alliansen vann. Jag är ledsen och orolig över framtiden - inte minst med tanke på den verklighet som jag ska ut i om ett och ett halvt år - men det är fan inget roligt att blogga om. Så vi skiter i det tills jag kan se någonting lustigt i den situationen. Så det så.)