Jag är urusel på det här med att dejta. Det beror säkert mycket på att jag tycker att det i sig är en ganska fånig och amerikaniserad företeelse. Jag har aldrig inlett något av mina förhållanden med att dejta, det har liksom bara blivit för att man har hängt tillsammans och så har det helt plötsligt börja röra sig om "se på film"... You get the picture (pun not intended).
Faktum är att hittills i mitt liv har jag varit på en regelrätt dejt, och den var ganska katastrofal.
Jag ska inte skylla allt på den stackars killen, mycket berodde på att jag helt enkelt var känslomässigt ockuperad av någon annan och jag mest gjorde det hela för att tillfredställa mina vänner som var mer än lovligt less på alla turer kring det. Jag gjorde alltså ett tappert försök att gå vidare och upptäcka att det minsann finns andra killar (bah näe?) här på jorden.
Men människan lät som en bandsåg som kört fast i en plywoodskiva när han skrattade. Det var smärtsamt, särskilt eftersom det inte hjälpte att jag försökte att vara så tråkig som möjlig för att han inte skulle skratta eftersom han skrattade ändå oavsett vad jag sa.
Det hela slutade med att jag cyklade hem och grinade för att hela situationen bara fick mig att sakna min crush ännu mer. Rätt fet fail på den.
Idag ska jag kompisdejta
Angelica. Vi ska ses om nån timme och ta en fika och jag är skitnervös för att jag är mycket blygare och mer självmedveten i verkligheten. Dock känns inte risken så där överhängande att jag ska behöva gå hem och grina efteråt eftersom Angelica känns som en långt mycket skönare person än bandsågsmannen, så det här ska nog gå bra!
Nu ska jag slänga i mig en portion av the dalischious osttortellini med quattro formaggiosås (det kändes så ostigt att skriva ostsås).
Hörs och ses senare! Puss!
