You say it best when you say nothing at all

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här, men jag har fler läsare nu när jag skriver hemtenta och nästan inte bloggar alls än en normal dag. Är det socionomer som prokrastinerar eller är jag helt enkelt som bäst och mest läsvärd när jag inte skriver ett skit?

Nåja, lägesrapport: Tentaskrivandet går relativt bra fast jag har redan avverkat alla roliga delar som exempelvis "Blondinbellaeffekten". Eventuellt kommer den att få stryka på foten fastän det är en så fantastisk underrubrik, för det här verkar bli den första gången ever som jag skriver en text som är FÖR LÅNG. Cheesus.

Imorgon (senare idag) börjar jag 08.15. Det är inte en god människa som har gjort den schemaläggningen. FML.

Det blir duschen efter det här

Första gången någon kallade mig hora var jag tolv år och tio månader gammal. Jag hade nyss börjat högstadiet och det närmaste jag hittills kommit prostitution var att hålla handen med en kille som jag var ihop med under en helg på mellanstadiet. Vi blev ihop på ett disco när han frågade chans och jag inte visste vad jag skulle svara så min kompis sa åt mig att jag skulle svara ja. På måndagen mutade jag henne att göra slut med honom åt mig i utbyte mot en kexchoklad.

På högstadiet läste jag spanska. Jag blev aldrig särskilt bra på det för jag hade konstant ont i magen av att sitta i samma klassrum som min klass. Vi hade alla fått varsin svensk-spansk ordbok till hjälp när vi skulle skriva texter. En gång fick killarna i klassen snilleblixten att kolla upp hur man sa hora på spanska. Sedan skickade de fram en lapp till min plats. Puta stod det på lappen.

Jag var fortfarande okysst.

Dagen då jag fyllde tretton började händelsevis med just en spanskalektion. Läraren var sen men någon hade låst upp klassrummet så jag hade gått in och tagit min plats, längst fram vid fönstret. Någon minut senare dundrade Tom in i klassrummet.

”Öj!” sa han för att påkalla min uppmärksamhet. Jag visste att det aldrig betydde någonting bra när Tom tilltalade mig, så jag stirrade stint ut genom fönstret. Som att jag inte hade hört honom fastän han stod en meter ifrån mig och öjade så där som bara brölande hockeypojkar med för stora snusprillor kan göra.

”Öj!” sa han igen och tog ett kliv närmare. Det var inte lönt att ignorera honom längre, så jag såg upp från den otroligt intressanta utsikten över cykelvägen och tallarna.

”Du fyller år idag.” Det var inte en fråga. ”Macke fyller år idag och ni är födda samma dag så du fyller år idag”.

Hade jag varit nio år äldre hade jag berömt honom för hans fantastiska slutledningsförmåga, men jag var tretton och livrädd och det fanns inte en lärare i närheten så jag nickade och mumlade någonting ohörbart.

”Du. Det blir duschen efter det här. Hör du det?”

Det låg ett ovanligt stort allvar i hans målbrottsstämma, som att han noga hade övervägt vad påföljden för att fylla år just idag måste bli.

Jag svarade inte men jag förstod ju att det var duschen som gällde. Som den dumma lilla hora jag var så fick jag givetvis skylla mig själv när jag gick omkring och fyllde år så där en vanlig fredag i december. Så jävla typiskt av mig att se dagens ljus 23.05 istället för 00.05. Hade jag kunna hålla mig i femtiofem minuter till den där decemberdagen tretton år tidigare så hade Tom med kamrater givetvis inte behövt duscha mig. Puta.

Tom släntrade ut ur klassrummet med en ryggtavla som meddelade att han bara hade gjort sin plikt och att han nu hade andra ärenden att se efter innan spanskan började.

När den nu skulle göra det.

En vacker dag

En vacker dag ska jag skriva en bok.

Det kommer att vara en storslagen roman. Insiktsfullt med psykologiskt djup kommer det stå i recensionerna.

Imponerande debut!
Omöjlig att lägga ifrån sig!
Fullkomligt lysande!

Idel femmor eller vad nu landets diverse kulturredaktioner brukar för antal symboler för att markera att det rör sig om en modern klassiker.

Som sagt. En vacker dag.

Tills dess får ni nöja er med en blogg. Och ett potentiellt författarporträtt i bästa nittiotalsanda.