Tröttsamma killtyper: The Game-killen

Efter en tid som singel och en tid i nätdejtingdjungeln (vilket jävla ord förresten) så har jag upptäckt ett antal killtyper som jag bara absolut inte tål. Killar som får det att krypa i mig och magsyran att bubbla oroväckande högt upp i matstrupen.

En av dessa killtyper är The Game-killen.

The Game-killen har aldrig haft några större framgångar med the ladies i sitt liv. Släktmiddag efter släktmiddag har han suttit och genomlidit gammelfaster Agdas och kusinfarbrorssyster Gretas frågor om han har någon fjälla. Varje gång har han fått skruva på sig och generat svara nej.

The humiliation! The pain!!! Den vore nog för att skapa en serietidningsskurk i bästa Lex Luthor-stil, och den driver honom över till den mörka sidan.

Efter den senaste släktmiddagen fick nämligen The Game-killen nog och surfade in på AdLibris för att beställa hem ett ex av Neil Strauss bästsäljare "Spelet", som kort och gott går ut på att Strauss lär sig hur han får tjejer att vilja ligga med honom genom att förolämpa dem, ragga på deras kompisar och bete sig allmänt svinigt.

Detta försöker nu The Game-killen att efterhärma med en dåres envishet, trots att han om och om igen får erfara hur det helt enkelt inte funkar. Han förolämpar vilt, han raggar urskiljningslöst på varenda tjej i tjejgänget och beter sig så svinigt han bara kan.

Liggpotential: 0/10 (inte ens en söt rumpa kan motivera ett sånt svek mot sin självrespekt)

Tröttsamma killtyper: Wonderwall-killen

Efter en tid som singel och en tid i nätdejtingdjungeln (vilket jävla ord förresten) så har jag upptäckt ett antal killtyper som jag bara absolut inte tål. Killar som får det att krypa i mig och magsyran att bubbla oroväckande högt upp i matstrupen.

En av dessa är Wonderwall-killen.

Wonderwall-killen är vanligtvis ett popsnöre som gillar "indie". Inte helt sällan har han färgat håret svart, men han kan också vara en vanlig medelsvenssonsnubbe med råttfärgad kalufs. Han bär däremot garanterat sneakers, och nästan alltid converse.

När det nalkas förfest blir Wonderwall-killen alldeles till sig i brallan! Tänk, vilket gyllene tillfälle att säkra lite hångel och kanske till och med sängkamrat för natten. Wonderwallkillen positionerar sig därför nära förfesthemmets gitarr, för att kunna skruva lite obekvämt på sig när någon frågar om han inte snäääälla, snälla kan spela lite grann.

Och så spelar han. Wonderwall.

Av alla låtar han skulle kunna spela som faktiskt skulle kunna vara imponerande så väljer människan WONDERWALL, en låt som vem som helst som var med på musiklektionerna i högstadiet och sedan dess inte utvecklat senildemens skulle kunna lära sig spela på tjugo minuter.

Vaddå, vill jag alltså höra Stairway to Heaven eller valfri Jimi Hendrix-låt på förfesten?

NEJ. Jag vill inte höra någon gitarr alls, tack.

Liggpotential: 2/10 (han kan ju ha en söt rumpa)