Öppet brev till mina föräldrar

Kära mor och far,

det är någonting som jag känner att jag behöver ta upp med er. Det är det här med min uppfostran.

Jag alkoholdebuterade relativt sent. Jag varken röker, snusar eller håller på med narkotikapreparat. Och inte för att jag tycker att det är ett tecken på dålig uppfostran, men jag ligger inte runt och jag krossar inte pojkars hjärtan till höger och vänster bara för att jag kan.

Jag går en universitetsutbildning som är relativt svår att ta sig in på, jag har 1.5 på högskoleprovet. Jag kan gå på en finare middag och uppföra mig på ett artigt sätt. När jag ser en tant halka på gatan så går jag inte förbi utan stannar till och hjälper henne upp.

Jag svär ganska mycket, det ska erkännas, men jag är inte ohyfsad och burdus i de sammanhang där det inte passar sig.

Man skulle kunna tro att ni har lyckats väl med att uppfostra er dotter. Det trodde jag också. Jag har rent ut av ganska nyligen påstått att jag är väluppfostrad.

Så är icke fallet:

Ja, jag skyller det här på er!

Det är er skyldighet som mina föräldrar att upplysa mig om sådana saker som att det är ett vulgärt beteende att inte raka sig under armarna!

Varför hade ni ingen initiationsrit? Varför fick jag inte en rakhyvel på min trettonårsdag? VARFÖR BLEV JAG INTE LVU:AD?!*

Borde ni inte ha haft en Hanna rakar sig under armarna för första gången-fest? Alla andra tjejer verkar ju ha haft det eftersom alla vet om att tjejer ska raka sig under (?) armhålan!

Jag är så besviken på er. Nu tänker jag göra helt om och börja knarka och kränka människor hejvilt till höger och vänster. SÅ GÅR DET!

*Lagen om vård av unga.

(För övrigt rakar jag mig under armarna. Men bara när JAG har lust med det. Och hittills har ingen kille jag varit med beklagat sig...!)