"Men jag älskade att leka med dockor när jag var liten!"

Rebecca utan räkor (fruktansvärt rolig tjej förresten, läsläsläs!) skriver om sitt besök på en leksaksbutik i jakt på doppresent där hon ifrågasätter affärens utbud av leksaker, och jag läser följande i kommentarerna:


NEJ. NEJNEJNEJNEJNEJ.

Eller ja. Det är klart att det är barnets intresse för en leksak som styr huruvida barnet kommer att leka med en specifik leksak. Det är däremot knappast biologiskt inprogrammerat att flickor ska välja symaskinen och pojkar ska välja bilarna. Det fanns nämligen inte så hemskt många symaskiner och bilar på stenåldern, om ni kommer ihåg det där projektarbetet ni gjorde i mellanstadiet om förr i tiden.

Frågan man måste ställa sig är alltså inte om olika barn visar intresse för olika leksaker, utan vad det är som styr barnets intresse.

Redan från födelsen behandlar vi nämligen flickor och pojkar olika. I dopkorten är flickor "näpna" och "vackra", medan pojkar har "tagit klivet in i denna värld" och har "fått smak på livet". Och så fortsätter det. Flickor är små och söta och duktiga som hjälper mamma att duka, pojkar är stora och starka och ska inte pjoskas med när de skrubbar knäna mot asfalten.

Att ett barn har tillgång till olika sorters leksaker är givetvis jättebra, men det betyder inte att barnet blir immunt mot omgivningens förväntningar och värderingar. Könsroller bestäms på ett strukturellt plan i och med att vi ständigt skapar och återskapar de föreställningar av kön som är giltiga i vårt samhälle. Det är därför man ständigt måste ifrågasätta och våga göra annorlunda. Annars fostrar vi generation efter generation in i förlegade könsroller som borde ha stannat kvar på femtiotalet.