Jag gillar inte "Självkänsla nu!"-tänket. Att bara man tänker och gör rätt så kommer man bli lycklig och ens liv lyckat. Det lägger hela ansvaret för individens väl och ve på individen själv utan att ta hänsyn till de strukturer i samhället som begränsar oss och våra valmöjligheter.
Visst fan är du en fantastisk människa, men det gör dig inte till en ö utan förbindelser till andra människor och deras tankar om dig. Vi är alla fångar i den tid och den kultur vi lever i. Vi kan göra motstånd, vi kan tillsammans förändra vår värld på sikt, men vi kan aldrig helt frigöra oss från det sammanhang vi befinner oss i.
Om du inte blir en glad och lycklig och härlig människa som Mia Törnblom så är det förmodligen inte bara enbart ditt fel.
Bara så att du vet det.
Visar inlägg med etikett tyckande och tänkande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tyckande och tänkande. Visa alla inlägg
lördag 22 maj 2010
lördag 15 maj 2010
Leave Spiderchick's Lugg Alone!
Jag blir ofta provocerad av korkade kommentarer hos andra bloggare, kanske för att min blogg hittills har varit så pass förskonad från idioter som den har varit. Jag blir skitirriterad på folk som frågar Hanna Fridén "inte för att vara elak men varför poserar du som en porrstjärna för?" (hur det inte elakt?) och som ständigt påpekar att de tycker att Spiderchick skulle vara snyggare utan lugg.
Det verkar som att folk tappar all jävla hyfs och fason på nätet. Som att man plötsligt inte fattar att man håller käften om man inte är tillfrågad.
Det är något slags ohämmat sanningssägande som är oerhört tröttsamt, där man i alla situationer och sammanhang på internet måste säga sin åsikt. Även om den inte är ombedd. Även om den inte har ett skit med det bloggaren har skrivit att göra.
Skulle ni bete er så på stan? Gå fram till främmande människor och påpeka att de skulle vara snyggare i lugg?
Om ja, sök hjälp omgående.
Om nej, så ge fan i att göra det på internet då!
tisdag 11 maj 2010
"Men jag älskade att leka med dockor när jag var liten!"
Rebecca utan räkor (fruktansvärt rolig tjej förresten, läsläsläs!) skriver om sitt besök på en leksaksbutik i jakt på doppresent där hon ifrågasätter affärens utbud av leksaker, och jag läser följande i kommentarerna:
NEJ. NEJNEJNEJNEJNEJ.
Eller ja. Det är klart att det är barnets intresse för en leksak som styr huruvida barnet kommer att leka med en specifik leksak. Det är däremot knappast biologiskt inprogrammerat att flickor ska välja symaskinen och pojkar ska välja bilarna. Det fanns nämligen inte så hemskt många symaskiner och bilar på stenåldern, om ni kommer ihåg det där projektarbetet ni gjorde i mellanstadiet om förr i tiden.
Frågan man måste ställa sig är alltså inte om olika barn visar intresse för olika leksaker, utan vad det är som styr barnets intresse.
Redan från födelsen behandlar vi nämligen flickor och pojkar olika. I dopkorten är flickor "näpna" och "vackra", medan pojkar har "tagit klivet in i denna värld" och har "fått smak på livet". Och så fortsätter det. Flickor är små och söta och duktiga som hjälper mamma att duka, pojkar är stora och starka och ska inte pjoskas med när de skrubbar knäna mot asfalten.
Att ett barn har tillgång till olika sorters leksaker är givetvis jättebra, men det betyder inte att barnet blir immunt mot omgivningens förväntningar och värderingar. Könsroller bestäms på ett strukturellt plan i och med att vi ständigt skapar och återskapar de föreställningar av kön som är giltiga i vårt samhälle. Det är därför man ständigt måste ifrågasätta och våga göra annorlunda. Annars fostrar vi generation efter generation in i förlegade könsroller som borde ha stannat kvar på femtiotalet.
NEJ. NEJNEJNEJNEJNEJ.
Eller ja. Det är klart att det är barnets intresse för en leksak som styr huruvida barnet kommer att leka med en specifik leksak. Det är däremot knappast biologiskt inprogrammerat att flickor ska välja symaskinen och pojkar ska välja bilarna. Det fanns nämligen inte så hemskt många symaskiner och bilar på stenåldern, om ni kommer ihåg det där projektarbetet ni gjorde i mellanstadiet om förr i tiden.
Frågan man måste ställa sig är alltså inte om olika barn visar intresse för olika leksaker, utan vad det är som styr barnets intresse.
Redan från födelsen behandlar vi nämligen flickor och pojkar olika. I dopkorten är flickor "näpna" och "vackra", medan pojkar har "tagit klivet in i denna värld" och har "fått smak på livet". Och så fortsätter det. Flickor är små och söta och duktiga som hjälper mamma att duka, pojkar är stora och starka och ska inte pjoskas med när de skrubbar knäna mot asfalten.
Att ett barn har tillgång till olika sorters leksaker är givetvis jättebra, men det betyder inte att barnet blir immunt mot omgivningens förväntningar och värderingar. Könsroller bestäms på ett strukturellt plan i och med att vi ständigt skapar och återskapar de föreställningar av kön som är giltiga i vårt samhälle. Det är därför man ständigt måste ifrågasätta och våga göra annorlunda. Annars fostrar vi generation efter generation in i förlegade könsroller som borde ha stannat kvar på femtiotalet.
fredag 23 april 2010
Står det offer i pannan på dig eller?
Jag var ute och dansade i lördags och det var precis som en utekväll ska vara - svettigt med mycken dans och billig öl, uppvärmt med en trevlig förfest i min korridor. Vi dansade till galen balkandisco tills vi knappt kunde andas längre.
När jag står där på dansgolvet och röjer som bäst grabbar plötsligt någon tag i min hand bakom ryggen på mig och drar iväg med mig. Jag vänder mig om och står öga mot öga med en kille som jag aldrig sett tidigare och som nu håller ett ganska hårt grepp om min handled. En kille som jag inte har dansat med och som jag inte ens har haft någon ögonkontakt med står och drar i min arm som att den vore allmängods och fri för vem som helst att dra i.
Jag blir förbannad, så jag ställer mig brett isär med benen och drar åt mig min arm så hårt jag bara kan och ger honom sen en mördande blick. Han ser förskräckt ut och försvinner bort i folkmassan.
Jag känner mig nöjd med att jag har lyckats försvara mig och markera att det fan inte är ett okej beteende, men dansandet känns inte riktigt lika roligt längre. Vad fick den här killen att tro att han fick ta på mig?
Råkade jag ovetandes fastna med blicken på honom tidigare under kvällen?
Dansade jag lite väl utmanande?
Har jag inte en lite väl kort och tajt kjol på mig?
Självmedvetet står jag där på dansgolvet och drar i min korta tajta kjol som inte verkar vilja annat än att åka upp i midjan på mig och vågar knappt se upp från mina slitna converse i rädsla för att någon annan kille ska tolka det som en skamlös invit.
Det hämningslösa dansandet är över för kvällen.
Några dagar senare berättar jag för några (kvinnliga) bekanta om vilken rolig kväll jag hade i lördags, men kommer sedan in på det här med tafsande. Att det här inte är första gången det händer mig utan att det händer lite nu och då när man är ute på nån klubb och dansar. Killar som tror att de har fri tillgång till min kropp och får ta på den hur som helst.
En av mina bekanta fräser då ”Men står det offer i pannan på dig eller?!” åt mig och fortsätter sedan berätta om hur hon minsann aldrig någonsin blir tafsad på, och att om man nu blir tafsad på så beror det bara på att man skickar ut signaler till killarna om att det är okej. Att man är ett stycke kött som det bara är att ta av.
Plötsligt är det inte så himla svårt att förstå varför ingen tog parti för de våldtagna tjejerna i Bjästa, eller överhuvudtaget varför det är så få som tar parti för tjejer som blivit utsatta för våldtäkt.
Det finns nämligen en föreställning som är högst levande även bland oss tjejer om att vi har ansvar inte bara för vår egen sexualitet, men även för killars sexualitet. Att det är vår uppgift att inte bete oss på ett sätt som gör att de måste tafsa på oss eller våldta oss, inte deras uppgift att behärska sina lustar och kolla av om det finns ett samtycke innan.
Så är det inte.
Var och en av oss på denna jord har rätt till sin egen kropp och skyldighet att se till att denna kropp inte olovandes tafsar eller sexar på någon annans kropp, och det om det så står offer skrivet i pannan på kroppen ifråga.
Så himla enkelt är det faktiskt.
När jag står där på dansgolvet och röjer som bäst grabbar plötsligt någon tag i min hand bakom ryggen på mig och drar iväg med mig. Jag vänder mig om och står öga mot öga med en kille som jag aldrig sett tidigare och som nu håller ett ganska hårt grepp om min handled. En kille som jag inte har dansat med och som jag inte ens har haft någon ögonkontakt med står och drar i min arm som att den vore allmängods och fri för vem som helst att dra i.
Jag blir förbannad, så jag ställer mig brett isär med benen och drar åt mig min arm så hårt jag bara kan och ger honom sen en mördande blick. Han ser förskräckt ut och försvinner bort i folkmassan.
Jag känner mig nöjd med att jag har lyckats försvara mig och markera att det fan inte är ett okej beteende, men dansandet känns inte riktigt lika roligt längre. Vad fick den här killen att tro att han fick ta på mig?
Råkade jag ovetandes fastna med blicken på honom tidigare under kvällen?
Dansade jag lite väl utmanande?
Har jag inte en lite väl kort och tajt kjol på mig?
Självmedvetet står jag där på dansgolvet och drar i min korta tajta kjol som inte verkar vilja annat än att åka upp i midjan på mig och vågar knappt se upp från mina slitna converse i rädsla för att någon annan kille ska tolka det som en skamlös invit.
Det hämningslösa dansandet är över för kvällen.
Några dagar senare berättar jag för några (kvinnliga) bekanta om vilken rolig kväll jag hade i lördags, men kommer sedan in på det här med tafsande. Att det här inte är första gången det händer mig utan att det händer lite nu och då när man är ute på nån klubb och dansar. Killar som tror att de har fri tillgång till min kropp och får ta på den hur som helst.
En av mina bekanta fräser då ”Men står det offer i pannan på dig eller?!” åt mig och fortsätter sedan berätta om hur hon minsann aldrig någonsin blir tafsad på, och att om man nu blir tafsad på så beror det bara på att man skickar ut signaler till killarna om att det är okej. Att man är ett stycke kött som det bara är att ta av.
Plötsligt är det inte så himla svårt att förstå varför ingen tog parti för de våldtagna tjejerna i Bjästa, eller överhuvudtaget varför det är så få som tar parti för tjejer som blivit utsatta för våldtäkt.
Det finns nämligen en föreställning som är högst levande även bland oss tjejer om att vi har ansvar inte bara för vår egen sexualitet, men även för killars sexualitet. Att det är vår uppgift att inte bete oss på ett sätt som gör att de måste tafsa på oss eller våldta oss, inte deras uppgift att behärska sina lustar och kolla av om det finns ett samtycke innan.
Så är det inte.
Var och en av oss på denna jord har rätt till sin egen kropp och skyldighet att se till att denna kropp inte olovandes tafsar eller sexar på någon annans kropp, och det om det så står offer skrivet i pannan på kroppen ifråga.
Så himla enkelt är det faktiskt.
onsdag 10 februari 2010
Reality check, Amir Akrouti
Printscreen från Gaybloggen
Okej, dagens stora frågetecken:
Hur jävla verklighetsfrånvänd är Amir Akrouti egentligen?
Dessie är inte en average femtonårig tjej i Sverige 2010. I Landet Falukorv har vi fortfarande skolplikt till och med nionde klass, vilket bara det gör Dessie till ett unikum eftersom hon enligt egen utsago inte går i skolan.
De flesta femtonåriga tjejer gör revolt mot sina föräldrar. De kanske börjar röka, de kanske dricker alkohol när de kommer åt, de kanske klär sig på ett sätt som de vet retar gallfeber på sina päron. De genomgår helt enkelt en frigörelseprocess.
Men skillnaden här är att de flesta femtonåriga tjejer har fortfarande föräldrar som sätter gränser, som säger NEJ, som om de visste om det skulle göra någonting åt att deras döttrar drev den typ av blogg som Dessie driver.
Jag vet inte hur det är med era föräldrar, men mina föräldrar hade gett mig utegångsförbud en masse och sedan släpat med mig till BUP om jag betedde mig som Dessie gjorde. Men framförallt hade de varit allvarligt oroade över hur jag mådde och varför jag betedde mig på ett sådant sätt.
Mer än någonting annat blir jag illa berörd av Dessies blogg, för den är ett sånt avgrundsvrål på hjälp som ingen vuxen i hennes närhet verkar ta på allvar. Den där tunna tunna fernissan av fejkat självförtroende döljer knappt en väldigt ledsen och otrygg tjej som har en helt förvrängd självbild och noll självkänsla.
Ingen femtonårig tjej borde behöva ha det som Dessie, och även om det är väldigt många unga tjejer som mår dåligt i det här landet av en eller annan anledning så ska vi vara enormt glada över att Dessie inte är en typisk femtonåring.
Hur jävla verklighetsfrånvänd är Amir Akrouti egentligen?
Dessie är inte en average femtonårig tjej i Sverige 2010. I Landet Falukorv har vi fortfarande skolplikt till och med nionde klass, vilket bara det gör Dessie till ett unikum eftersom hon enligt egen utsago inte går i skolan.
De flesta femtonåriga tjejer gör revolt mot sina föräldrar. De kanske börjar röka, de kanske dricker alkohol när de kommer åt, de kanske klär sig på ett sätt som de vet retar gallfeber på sina päron. De genomgår helt enkelt en frigörelseprocess.
Men skillnaden här är att de flesta femtonåriga tjejer har fortfarande föräldrar som sätter gränser, som säger NEJ, som om de visste om det skulle göra någonting åt att deras döttrar drev den typ av blogg som Dessie driver.
Jag vet inte hur det är med era föräldrar, men mina föräldrar hade gett mig utegångsförbud en masse och sedan släpat med mig till BUP om jag betedde mig som Dessie gjorde. Men framförallt hade de varit allvarligt oroade över hur jag mådde och varför jag betedde mig på ett sådant sätt.
Mer än någonting annat blir jag illa berörd av Dessies blogg, för den är ett sånt avgrundsvrål på hjälp som ingen vuxen i hennes närhet verkar ta på allvar. Den där tunna tunna fernissan av fejkat självförtroende döljer knappt en väldigt ledsen och otrygg tjej som har en helt förvrängd självbild och noll självkänsla.
Ingen femtonårig tjej borde behöva ha det som Dessie, och även om det är väldigt många unga tjejer som mår dåligt i det här landet av en eller annan anledning så ska vi vara enormt glada över att Dessie inte är en typisk femtonåring.
lördag 23 januari 2010
Där ser man
Det är tydligen bättre med kyrkkåta än med kåtakyrka.
Personligen skulle jag väl säga att det är på ett ungefär lika illa, om det nu är illa på något sätt.
Men det är ju bara jag då.
Personligen skulle jag väl säga att det är på ett ungefär lika illa, om det nu är illa på något sätt.
Men det är ju bara jag då.
onsdag 21 oktober 2009
Ptja, det gäller då fan inte för dig, Tobias...
Att män har bättre resultat på högskoleprovet är inte ett bevis på att män i allmänhet är smartare. Det finns ett statistiskt samband mellan att a) vara man och b) prestera bra på högskoleprovet, men eftersom det är en korrelationsstudie så går det inte att dra några som helst slutsatser angående huruvida ett kön är smartare än det andra.
Varför?
Jo, för det finns en hel del faktorer som måste undersökas utöver det statistiska sambandet. Till exempel bör man kanske ha i åtanke att tjejer i regel har ett högre betygssnitt, vilket gör att de kanske inte behöver göra högskoleprovet för att ta sig in på den utbildning de vill gå. Det är alltså möjligt att de mest intelligenta tjejerna aldrig ens tar ett högskoleprov till att börja med.
Man skulle också kunna tänka sig att tjejer kanske har en högre grad av prov-ängslan som gör att de presterar sämre i en testsituation än vad killar gör.
Dessutom är inte högskoleprovet ett intelligenstest, det är ett test som mäter en persons allmänbildning, språkliga förmåga och logiska färdigheter - saker som går att öva upp genom att förbereda sig ordentligt innan provet och göra provet flera gånger.
Sluta vara så jävla tappad som liten med huvudet före i backen, Tobias Carlsson. Tack på förhand!
tisdag 20 oktober 2009
Behöver du nån att prata med?
Idag ägnar vi oss lite åt folkbildning. Jag tänkte nämligen berätta lite grann om tjejjourer och varför de är så himla bra. Det är de dels givetvis för att jag är med i en tjejjour (Tjejjouren Slussen i Uppsala, som är kick ass!), men också för att det är en sån enkel med genial idé:
En tjejjour är en grupp med tjejer som har bestämt sig för att stötta andra tjejer. En jour har vanligtvis en jourtelefon dit man kan ringa under vissa tider, en jourmejl dit man kan skriva och få stöd och ibland också en jour-MSN där man kan chatta med någon ifall man behöver någon att prata med.
Om man hör av sig till en tjejjour får man alltid vara anonym, och man får prata om precis vad som helst. Det kan vara alltifrån sexfrågor och kärlekstrassel och taskiga kompisar, till att man har varit utsatt för övergrepp eller våld. Vi jourtjejer har tystnadsplikt.
Vi tror alltid på det du berättar och gör vårt bästa för att stötta dig och hjälpa dig att må bättre!
De som sitter jour på min jour är helt vanliga tjejer mellan 18 och 25 år. Vi är inte professionella, även om vi får viss utbildning i att bemöta unga tjejer.
Tjejjourer finns runt om i hela landet och på tjejjouren.se kan du hitta en jour som ligger nära dig.
Det behövs alltid fler jourer och fler jourtjejer! Därför tycker jag att du som är intresserad av att stötta andra tjejer ska ta en kik på tjejjouren.se och se om det finns någon jour i din närhet som du kan gå med i, eller starta upp en egen jour med några kompisar ifall det inte finns någon sådan på din ort!
In the words of Karlstad Kvinnojour: Det är tur att vi finns, men det är en skam att vi behövs!
Psst...!
Kassör sökes!
En tjejjour är en grupp med tjejer som har bestämt sig för att stötta andra tjejer. En jour har vanligtvis en jourtelefon dit man kan ringa under vissa tider, en jourmejl dit man kan skriva och få stöd och ibland också en jour-MSN där man kan chatta med någon ifall man behöver någon att prata med.
Om man hör av sig till en tjejjour får man alltid vara anonym, och man får prata om precis vad som helst. Det kan vara alltifrån sexfrågor och kärlekstrassel och taskiga kompisar, till att man har varit utsatt för övergrepp eller våld. Vi jourtjejer har tystnadsplikt.
Vi tror alltid på det du berättar och gör vårt bästa för att stötta dig och hjälpa dig att må bättre!
De som sitter jour på min jour är helt vanliga tjejer mellan 18 och 25 år. Vi är inte professionella, även om vi får viss utbildning i att bemöta unga tjejer.
Tjejjourer finns runt om i hela landet och på tjejjouren.se kan du hitta en jour som ligger nära dig.
Det behövs alltid fler jourer och fler jourtjejer! Därför tycker jag att du som är intresserad av att stötta andra tjejer ska ta en kik på tjejjouren.se och se om det finns någon jour i din närhet som du kan gå med i, eller starta upp en egen jour med några kompisar ifall det inte finns någon sådan på din ort!
In the words of Karlstad Kvinnojour: Det är tur att vi finns, men det är en skam att vi behövs!
Psst...!
Kassör sökes!
till Tjejjouren Slussen i Uppsala.
Är Du kvinna och intresserad av Tjej-och Kvinnofrågor?
Då är Du kanske Tjejen vi söker.
Som kassör I Tjejjouren Slussen får Du givande erfarenheter och goda referenser inför kommande yrkesliv. Du kommer att sitta som ordinarie i jourens styrelse, samt ha hjälp av en revisor i ditt arbete.
Låter det intressant? Hör av dig så snart Du kan till tjejjouren_slussen@hotmail.com
lördag 17 oktober 2009
Först! Eller?
Jag har inte tänkt använda min blogg till att klanka ner på andra tjejer. Tjejer klankas det ner på för mycket i största allmänhet.
Jag blir heller inte särskilt provocerad av Kissie och hennes kopior med tanke på att de så uppenbart är ute efter att provocera. Dessutom är de ganska dåliga på det.
Jag är mestadels road över att Kissie tror att det heter "mellanklass" och inte "medelklass" och på allvar tror sig tillhöra överklassen. Jag skrattar gott då Dessie skriver att hon ser sig själv som en artonåring när hon på bild i samma inlägg inte ser ut att vara en dag över tretton.
Road, och ibland oroad över de taskiga parenting skills som dessa tjejers föräldrar uppvisar.
Men det är framförallt en sak jag inte riktigt förstår. Det är tydligen väldigt viktigt att vara först med allt för de här tjejerna, vilket är väldigt märkligt då de eftersträvar ett ideal som luktar jäkligt mycket första säsongen av Big Brother.
Det är som att de lever i ett parallellt universum där inte Ebba von Sydow powerwalkade i sitt Juicy Couture-set redan typ 2005, där Kitty Jutbring inte har haft sina Hello Kitty-tatueringar i all evighet, där Uggs inte var någonting gemene man gick omkring med på fötterna för två-tre år sedan och där platinablont hår, silikontuttar och ankläppar fortfarande känns fräscht.
Det känns ungefär lika innovativt och nyskapande som att påstå att man just uppfunnit hjulet.
Jag blir heller inte särskilt provocerad av Kissie och hennes kopior med tanke på att de så uppenbart är ute efter att provocera. Dessutom är de ganska dåliga på det.
Jag är mestadels road över att Kissie tror att det heter "mellanklass" och inte "medelklass" och på allvar tror sig tillhöra överklassen. Jag skrattar gott då Dessie skriver att hon ser sig själv som en artonåring när hon på bild i samma inlägg inte ser ut att vara en dag över tretton.
Road, och ibland oroad över de taskiga parenting skills som dessa tjejers föräldrar uppvisar.
Men det är framförallt en sak jag inte riktigt förstår. Det är tydligen väldigt viktigt att vara först med allt för de här tjejerna, vilket är väldigt märkligt då de eftersträvar ett ideal som luktar jäkligt mycket första säsongen av Big Brother.
Det är som att de lever i ett parallellt universum där inte Ebba von Sydow powerwalkade i sitt Juicy Couture-set redan typ 2005, där Kitty Jutbring inte har haft sina Hello Kitty-tatueringar i all evighet, där Uggs inte var någonting gemene man gick omkring med på fötterna för två-tre år sedan och där platinablont hår, silikontuttar och ankläppar fortfarande känns fräscht.
Det känns ungefär lika innovativt och nyskapande som att påstå att man just uppfunnit hjulet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)