Tröttsamma killtyper: Wonderwall-killen

Efter en tid som singel och en tid i nätdejtingdjungeln (vilket jävla ord förresten) så har jag upptäckt ett antal killtyper som jag bara absolut inte tål. Killar som får det att krypa i mig och magsyran att bubbla oroväckande högt upp i matstrupen.

En av dessa är Wonderwall-killen.

Wonderwall-killen är vanligtvis ett popsnöre som gillar "indie". Inte helt sällan har han färgat håret svart, men han kan också vara en vanlig medelsvenssonsnubbe med råttfärgad kalufs. Han bär däremot garanterat sneakers, och nästan alltid converse.

När det nalkas förfest blir Wonderwall-killen alldeles till sig i brallan! Tänk, vilket gyllene tillfälle att säkra lite hångel och kanske till och med sängkamrat för natten. Wonderwallkillen positionerar sig därför nära förfesthemmets gitarr, för att kunna skruva lite obekvämt på sig när någon frågar om han inte snäääälla, snälla kan spela lite grann.

Och så spelar han. Wonderwall.

Av alla låtar han skulle kunna spela som faktiskt skulle kunna vara imponerande så väljer människan WONDERWALL, en låt som vem som helst som var med på musiklektionerna i högstadiet och sedan dess inte utvecklat senildemens skulle kunna lära sig spela på tjugo minuter.

Vaddå, vill jag alltså höra Stairway to Heaven eller valfri Jimi Hendrix-låt på förfesten?

NEJ. Jag vill inte höra någon gitarr alls, tack.

Liggpotential: 2/10 (han kan ju ha en söt rumpa)