Always look on the bright side of life

Jo, det suger att bli dumpad. Särskilt när man är helt head over heels i snubben som dumpar en. Men man kan ju inte deppa ihop helt för det!

Man får tänka positivt och glädjas åt de små sakerna i livet:

PANNKAKAN VS BANANFLUGORNA: 1-0!

DSM-IV this

Jag gick in i korridorsköket för första gången på två veckor idag för att diska upp min disk. Jag fick nästan inte plats där inne. Det kan givetvis ha med mina otroligt feta lår som går ihop att göra, men mest av allt berodde det nog på att typ tvåhundrafemtio jävla äckliga bananflugor har flyttat in där.

Say hello to my little friend

Jag skojar inte. Det är inte en överdrift. Okej, jag fick plats i köket så att jag kunde diska, men antalet flugor är förmodligen till och med i underkant.

Och visst, det är sånt som kan hända när folk åker hem över jul. Nån glömmer ta ut soppåsen innan den åker, nån lämnar lite disk i diskhon (dock inte jag, jag tog in min disk på mitt rum). Sen har man en bananflugerepublik inne köket.

Men. Spanjoren. Korridorsspanjoren.

Han har inte varit hemma över jul. Han har varit här hela tiden. Och det är fanimej det som får mig att ta nästan vilket annat jävla korridorsrum som helst nu.

Människan lagar alltså mat i all denna skit. Han lever och frodas, sida vid sida med flugorna.

Det bekommer honom inte överhuvudtaget, eller åtminstone inte så jävla mycket att han tar med sig soppåsehelvetet ut och slänger den i soprummet.

Ursäkta, men det måste fan klassas som en personlighetsstörning. Det kan bara inte betraktas som friskt!

Det måste finnas en klassificering av det i DSM-IV. Det bara MÅSTE.