Min första kärlek var klyschigt nog musiken, men det har också varit den mest bestående. Andra kärlekar har kommit och gått, och kommer förmodligen fortsätta att göra så - det verkar vara sånt livet är - men musiken har nästan alltid funnits där.
En av de mest smärtsamma perioderna i mitt liv var när jag mådde så pass dåligt att jag inte ens kunde vända mig till musiken. Jag kunde inte sjunga, jag kunde inte spela, jag kunde inte ens lyssna. I nästan ett år skar bara all musik i mig, vilken form den än antog.
När jag sen orkade med musik igen så var det som att träffa en gammal vän. Ni vet, någon som man har tappat kontakten med ett tag och inte orkat höra av sig till men sedan springer in igen nere på stan och upptäcker att ingenting har förändrats med. Att det fortfarande är lika självklart som det alltid har varit.
Det är väl det man säger - gammal kärlek rostar aldrig.
Så - mitt absolut första musikminne:
OHHERREGUUUD! Strawberry fields var den första Beatles-låten jag har hörde, och den som gjorde att jag började älska dem!
SvaraRaderaHow awesome?!?!
Gillar tolkningen av rubriken, musik är ju kung!
SvaraRaderaÅh, jag förstår hur du menar med att man tar avstånd från musiken. Ibland när jag mår kasst blir jag så arg på min ipod för att den inte kan hitta en låt jag vill lyssna på, tills jag inser att jag faktiskt inte vill lyssna på något alls för att det ställer till det.
SvaraRaderaAnna: SO AWESOME! :D
SvaraRaderaIvana: Musik är bäst.
L.D: Ja, ibland behöver man tystnaden.