Sara spöade mig tre gånger i rad. Det hade inte gjort mig så mycket eftersom jag aldrig innan hade spelat spelet och jag vet att Sara har ett stort ordförråd - men Saras ruskigt dåliga vinnarattityd och hennes tråkningar fick det att suga till i magen på mig.
"This aggression will not stand, man", tänkte jag. Typ. Och här nånstans börjar mitt Rocky Balboa-montage:
Några dagar därpå tvingade jag mer eller mindre David till att införskaffa oss ett Alfapet. David var mycket tveksam.
"Nej", sa han "jag kommer bara sabba allt det roliga för dig. Jag kommer bara att tokspöa dig och köra med mina fascistregler".
"Äh!" sa jag, och fick tokspö av min nyblivne sparri(s)ngpartner. Gång på gång på gång under den gröna bumlinglampan i Davids kök.
Avståndet mellan Davids vinnarpoäng och min sorgliga förlorarpoäng krympte, och ju mer det krympte desto mindre benägen var David att ställa upp på fler matcher.
Då mindes jag någonstans i djupet av min lilla skrumpna hjärna att det fanns en nätversion av Alfapet som heter Betapet.
Och där sitter jag nu, timme in och timme ut. Förfinar mina skillz. Gör mig redo för den ultimata striden.
The woman, the myth, the legend-Sara versus The norrländska vidundret.
Ehm, ja. Och lägger en och annan obscenitet då också, förstås.
