Föräldrar say the darndest things

Jag överväger att inte ringa och gratulera min ömma moder på mors dag imorgon. Inte för att jag har någonting emot kommersiella högtider eller så, utan för att jag har fått en finne.

Kristian Luuk ringde och ville ha sitt ansiktsuttryck tillbaka, jag vet.

Här kommer en heads up för de av mina läsare som fortfarande inte har lämnat den ljuva tonårstiden bakom sig:

Föräldrar har rätt i det mesta. De försöker inte hindra dig från att skolka, supa, knarka, ha oskyddat sex och ta emot godis från fula gubbar för att jävlas med dig, utan för att de tycker om dig och vill att det ska gå bra för dig.

Däremot så är dina föräldrar ute och cyklar på den avlägsnaste landsvägen i helvetets avkrokar när det kommer till finnar.

Finnar försvinner INTE när du blir vuxen.

Jag repeterar för säkerhets skull: FINNAR. FÖRSVINNER. INTE. NÄR. DU. BLIR. VUXEN.

Det är lögn och förbannad dikt, det är vad det är. Om någonting så har jag haft fler finnar under de 4,5 år jag har varit vuxen än under min tonårstid. Fler, och framförallt större.

Däremot blir finnjävlarna mer och mer förutsägbara ju äldre du blir. Har du en stressig tentaperiod? Strulig bergochdalbanerelation? Jobbångest? PMS? Livet i största allmänhet?

Jajemän, då kommer finnarna som ett brev på posten! En stor stark finnjävel som trycker bort all annan vävnad i området och gärna placerar sig på en väl synlig plats så att alla andra i din omgivning ser på dig att du närmar dig ett nervöst sammanbrott. Red alert, så att säga.

Enda anledningen att jag troligtvis kommer att ringa och gratulera min mor på mors dag imorgon är för att jag inte är helt säker på att det var hon som ljög mig rakt upp i mitt finniga ansikte när jag var ung eftersom det nu börjar vara en helvetes massa år sedan den perioden i mitt liv avslutades.

I'M OLD.

Jag undrar hur det är att döda en människa...

...jag vet, jag får prova på en TV-kritiker!

Fräckhet

Ibland blir man liksom stum. Som när någon är så fruktansvärt fräck att man knappt får ur sig ett ljud. Det är som att hjärnan kopplar ur. Det är liksom så främmande för en att bete sig på det sättet att man inte klarar av att processa att någon faktiskt gör det, just nu, mitt framför ögonen på en.

Som idag. Jag kom hem från ett möte för ungefär en timme sen, kom på den briljanta idéen att tvätta och går iväg och bokar två maskiner på tiden mellan 12-14. Skyndar mig upp på rummet, hämtar min tvätt, kommer ner i tvättstugan och sätter i kortet för att "låsa upp" maskinerna.

Kommer in i tvättrummet och hinner precis se en tjej slå igång den andra av mina två maskiner.

Hon har alltså proppat i tvätt i mina maskiner, väntat på att jag ska komma ner och låsa upp dem så att de går att starta.

Jag säger lite försiktigt att man måste boka maskinerna och att jag faktiskt hade bokat de maskinerna hon just slagit igång, men då tycker hon att jag ska ta några andra maskiner och sen går hon bara.

Och där står jag, helt förstummad, och fattar knappt vad som just hände.

Människans naturliga fiende

Har människan någon naturlig fiende? Det har vi inte va?

Bra, för jag tänkte plädera för att gul lök är mänsklighetens fiende nummer ett. Motsvarigheten till kryptonit. Ondska i lager-på-lagermodellen.

Inte för att jag tycker att lök är äckligt. Tvärtom tycker jag att det är ganska gott. Jag använder typ lök i allt, utom möjligtvis fil med flingor.

Nej, gul lök är mänsklighetens fiende på grund av dess listiga approach när den blir angripen. Ögonen tåras, man ser inte längre vad man gör och helt plötsligt har man huggit av sig en hand eller två och är helt oskadliggjord.

Sen är saken biff för löken.